listigalisa

För första gången i mitt liv cyklade jag från mitt exjobb till tågstationen i Västerås. På vägen mötte jag en farbror 70 plus. Vi stod och väntade vid rödljuset ihop. Vid grön gubbe var han snabbare iväg än mig men jag kom snabbt ikapp och om. Farbrodern tyckte att jag cyklade snabbt, jag saktade ner och vi började prata. Han var från Jönköping, hade lärt sig att använda en dator själv men förstod inte varför han behövde uppgradera den. Jag frågade om det fanns cykelställ på vår sida av stationen och han visade mig vägen. Han cyklade en omväg för att visa mig vägen, bara för min skull. För att hjälpa mig! Är inte det vänlighet? Jag blev så glad och han var så söt. Jag sa hej och tack och vi skildes åt, trodde jag. Han kom efter för att säga att det var säkrare att ställa cykeln på den sidan och frågade om jag hade ett bra lås. Tack snälla farbror!

Något av det finaste som finns är när man ställer upp för varandra. När man offrar en liten del av sig själv och sin tid för någon annan. Jag tror att han var lika glad som jag! Det var ett fint möte!